Recensioner av Den där dagen:
"En av de bästa böcker jag har läst! Blev så berörd, och har tänkt så mycket på den." Jessica Bengtsson
"Jag blev mycket gripen av boken, fick då och då lägga ifrån mig den, för att låta den smälta in i mig. Språket du använder är underbart, känsligt och flyter lätt med handlingen." Astrid
"Berättelsen drar läsaren med sig och spänningen stiger. När, var, hur ska det hända? Och det händer! --- Många tjejer behöver en sådan här berättelse..." BTJ, lektör Ulla Britt Westelius
"Denna var väldigt bra!" Bokugglan
"Starkt skrivet av Kimselius!" Lektör Ingela Svensson
"Kimselius beskriver mycket målande känslorna hos en ung flicka. Man 'ser' flickans känslor inifrån hennes tankar. Det är skrämmande verklighet bakom beskrivningen. Jag hoppas innerligt att denna bok kan hjälpa någon..." Lektör Annelie Nilsson
"Bra, men ganska otäckt. Viktig bok till rätt läsare" Bokhandlare Niclas Ottosson
.....
Utdrag ur Den där dagen:
Minns du första dagen efter sommarlovet? Du kom leende emot mig. Vinden försökte rufsa om ditt ljusa korta hår. Det hår som jag smeksamt brukade dra genom mina fingrar. Du gick med lätta steg och såg glad ut. Du riktigt strålade. Det var härligt att se dig, men samtidigt...
En smärta sköt upp genom magen, for genom min kropp och jag stelnade till.
Förmodligen såg du min förändrade kroppshållning, för dina steg var inte längre lika självsäkra och lätta. De saktade lite, tvekade, men fortsatte ändå sin färd framåt. Men leendet fanns kvar på dina läppar, ja över hela ditt ansikte. Där visades inte den tvekan som fanns i dina steg. Åh, vad ditt leende värmde. Det sköt en ny intensiv smärtvåg genom min kropp. Jag ville suga i mig det leendet, få det att stanna kvar för evigt i ditt ansikte, få det att etsas fast i mitt minne.
För jag var rädd att det kanske inte skulle stanna kvar där. Jag var rädd för att du inte längre ville ha mig.
Rädd...
Du ropade... Minns du? Du ropade på långt håll mitt namn. Det tycktes eka över skolgården, det kändes som om allas blickar vändes mot dig och mig.
"Angelica!"
Det låg glädje i ropet. Mycket glädje, längtan och samtidigt... anade jag inte också lite smärta?
Min blick flaxade osäkert bort från dig och din utstålning, ned till asfaltens svarta tomhet. Ett kolapapper fångade min blick, en färgklick i allt det svarta. När jag lyfte blicken igen, insåg jag att det var samma sak med dig. Du var färgklicken i allt det grå som omslöt mig. Du var den som stod mig närmast. Säkert den som skulle förstå mig bäst om jag berättade.
Men du skrämde mig. Din självsäkerhet, din ägandemin, din lycka och glädje. Allt det skrämde mig. Helst ville jag vända mig om, rusa därifrån, gömma mig, gå upp i rök. Vad som helst utom att befinna mig just här, just nu. Och det fastän du, den person som jag tyckte mest om i hela världen, just nu befann sig bara några meter ifrån mig. Det lyste av glädje i ditt ansikte. Jag kunde tydligt se att du älskade mig. Skulle du fortsätta att älska mig om jag berättade?
...........