Böcker av Kim
|
Den gömda Inkastaden, utkom 2003
Nu finns många av Kim M. Kimselius böcker även som e-böcker. Här är en länk till Kimselius e-böcker. |
Baksidestext:
Det som börjar såsom en vanlig turistresa till den mytomspunna ruinstaden Machu Picchu, förvandlas i en handvändning till en kamp på liv och död för Theo och Ramona, när de av ödets nyck förflyttas tillbaka i tiden, till 1500-talet. Den tid då det starka Inkariket är i upplösning på grund av att conquistadorerna invaderat landet och dödar inkafolket på jakt efter gyllene skatter.
Av Inkahövdingen Inka Manco får Theo och Ramona ett, i deras ögon, omöjligt uppdrag. De inser snart att de har många fiender. Oräkneliga krafter är delaktiga i de händelser som kastar de båda ungdomarna mellan hopp och förtvivlan. Ska de någonsin kunna ta sig levande tillbaka till sin egen tid?
Klicka här för att läsa Smakprov ur Den gömda Inkastaden >>
Här kan du läsa hur det kom sig att Den gömda Inkastaden blev 4:e boken om Theo och Ramona, trots att den egentligen är den 3:e boken i serien.
Recensioner av Den gömda Inkastaden:
"Den gömda Inkastaden är en oerhört fängslande äventyrsroman uppbyggd kring en historisk händelse." BTJ, lektör Monica Nilsson.
"Det vårdade språket har ett direkt och vardagsnära uttryck... genom att berättelsen är spännande och ledigt skriven, kan den inspirera unga läsare att med hjälp av fakta och sin egen fantasi kliva in i berättelsens värld och in i historien." Åbo Underrättelse, Finland, Siv Illman.
"Som vanligt märks det att Kim bedrivit en grundlig research, och ordlistan i slutet av boken är en riktig guldgruva för alla vetgiriga." Blekinge Läns Tidning, Lina Söderström.
"Det här är den mest spännande boken hittills tycker jag. Det händer verkligen något hela tiden." Helena
"Den här boken var riktigt bra! Man kan inte sluta läsa när man har börjat" Skåpet - Folkbiblioteken i Lunds Boktipsblogg
"Den är riktigt, riktigt bra! Det är spännande HELA tiden!" Kimseliusfan
Smakprov ur Den gömda Inkastaden:
Ramona visste att hon bar sig illa åt. Hon visste att detta inte var rätt sätt att vinna indianernas vänskap och respekt. Men hon struntade i allt det där, bara hon slapp gå över den där vingliga, bräckliga saken som indianerna kallade bro! Inte nog med att hon var rädd för trånga utrymmen, hon var dessutom höjdrädd och att ha tagit sig så här långt upp och ut över den fruktansvärda hängbron tidigare, det var en stor bedrift, men nu var det slut på hjältemodet. Nu stannade hon här.
”Kom nu! Jag går först så du ser att det inte är farligt. Tyvärr kan jag inte hålla dig i handen, för det finns inte utrymme för det.”
Fastän Theo var morsk och försökte uppmuntra Ramona, var han rädd för att han skulle få ett nytt yrselanfall på grund av kokabladen han tuggat tidigare. Så det var bäst att han inte höll Ramona i handen. Då skulle i alla fall hon klara sig om han ramlade ned. Theos blick for ned mot avgrunden och trädens mossklädda grenar. Spetsades han inte på dem när han föll, så skulle han drunkna i floden. Theo drog ett djupt andetag, passerade Ramona och började sedan försiktigt, steg för steg, ta sig fram på stigen.
Ramona insåg att hon var tvungen att ge upp sin hopplösa kamp om hon inte ville se Theo försvinna i fjärran med indianerna, därför följde hon tätt efter Theo med ett krampaktigt tag i hans tunika. Om någon av dem skulle råka ta ett snedsteg, inbillade hon sig att klädesplagget var deras enda räddning.
När de kom fram till kanten av den bräckliga träbron, var det nästan att Ramona tappade modet igen. Hon bet ihop tänderna och stålsatte sig.
”Vänta! Ni måste gå över en och en”, ropade Omai, som gick efter dem.
Tvekande släppte Ramona taget om Theo och såg honom vingla ut över avgrunden. Ramona höll andan medan hon med hela sin viljekraft försökte hålla Theo kvar på den rangliga bron. Det var inte förrän han var i trygghet på andra sidan och hon tog ett djupt andetag, som Ramona förstod att hon hade hållit andan hela tiden.
”Nu är det din tur!” ropade Theo.
Gode Gud, hjälp mig genom detta, tänkte Ramona. Snälla bergsande, var inte ond på mig. Sedan satte hon ena foten på brädorna.
I samma stund som båda hennes fötter befann sig på den vingliga bron, förstod Ramona att hon inte skulle klara det.