Smakprov ur Kimberlie - Främlingar:

"Tålamod! Du måste lära dig att ha tålamod", sa Nils Persson och såg på sin vän.

"Jag har inte haft annat än tålamod sedan du först berättade om de här lättförtjänta pengarna. Lättförtjänta det var just vad du sa. Du sa ingenting om att vi var tvungna att resa till andra sidan jorden för att lägga beslag på dem. Du sa inte att vi var tvungna att tillbringa veckor här tills du hade fattat mod att..."

"Nu räcker det!" sa Nils Persson bestämt och viftade med pistolen.

Inte för att Anders Andersson trodde att hans vän skulle skjuta honom, men han kände själv att han hade gått för långt, därför tystnade han. Ändå kunde han inte låta bli att blänga surt på Nils, som valde att helt strunta i honom och istället studerade den gamla damen och de två ungdomarna.

Nils Persson visste att deras stund snart var inne. Men det måste ske genom överrumpling, inte genom att de rusade över hela gräsmattan som nu var fullt upplyst. Nej, snart skulle tillfället komma, det var han säker på. Till dess skulle de ligga kvar här i buskaget, hur blött och otrevligt det än var. För deras belöning skulle snart komma och det skulle göra dem oberoende för resten av livet. Vid den tanken spred sig ett stort leende över Nils Perssons ansikte. Han blundade medan han framför sig såg sitt kommande liv, som så totalt skulle förändras på grund av den där unga flickan Kimberlie.

"Förlåt!" ropade Andy, när han råkade slå bollen alldeles för långt.

Badmintonbollen for iväg ut ur ljuset och in i den mörka delen av trädgården.

"Bry dig inte om att hämta den Kimberlie!" ropade fru Moonwind, som plötsligt fylldes av en stark känsla av fara.

Kanske för att Tickie nu blev som galen i hennes famn, slet sig lös och rusade efter Kimberlie som var på väg mot det mörka buskaget.

"Äsch, jag är inte rädd för mörker!" ropade Kimberlie och klev ut ur ljuset och in i det kompakta mörkret i buskaget.

Sedan hände allting mycket fort...

.....