Böcker av Kim

Spöket på Stora Mossen, utkom 2013

En spökbok, hästbok och deckare, allt i ett. Ett mycket spännande äventyr.

E-böcker av Kim M. Kimselius Nu finns många av Kim M. Kimselius böcker även som e-böcker. Här är en länk till Kimselius e-böcker.

Recensioner av Spöket på Stora Mossen:

.....

Utdrag ur Spöket på Stora Mossen:

”Blodet droppar… Blodet droppar…”

Thomas berättade så kusligt och verkligt att Meya riktigt kände hur blodet droppade på huvudet och hur det fortsatte att rinna nedför nacken, utefter ryggen. Hon rös till.

”…I små koppar… I små koppar…”

Egentligen var det löjligt att bli så rädd och nervös som Meya blev, för hon visste vad som skulle komma. Men nu, precis som alla tidigare gånger, hade de värmt upp med spökhistorier, medan skymningen sakta hade sänkt sig över dem, där de satt tätt ihopkrupna i den lilla gräsbeväxta sandgropen. Därför kände Meya rädslan krypa i kroppen när mörkret nu hade lagt sig och träden runtomkring verkade ha kommit allt närmare. Fastän hon var beredd på vad som skulle komma, flög hon upp med ett skrik när Thomas hoppade upp och skrek de sista orden:

”SKELETTEN HOPPAR!”

Han skrek så högt att det borde ha skrämt vartenda spöke som lurade på dem i mörkret.

Efter att de alla hade hoppat upp och skrikit, satte sig Thomas ned, nöjd med sig själv. Han hade lyckats ännu en gång.

”Ses vi imorgon?” frågade Ingvar och verkade helt oberörd av mörkret, spökhistorierna och det skrik som han alldeles nyss hade gett ifrån sig.

Alla svarade ja, förutom Peter, som hade förhinder. Ja, det var så han kallade det. Fastän de försökte få ur honom vad han skulle göra teg han med hårt sammanbitna läppar, medan ögonen glittrade nöjt.

När de hade rest sig och Meyas schäfervalp Kiddy glatt skuttade omkring dem, vilt skällande av glädje över att det äntligen hände något igen, sa Peter:

”Förresten… Har jag berättat om spöket här på Stora Mossen?”

Alla skakade nekande på huvudet, samtidigt som de slängde en hastig blick mot den svartglänsande, illaluktande mossen.

”Okej, då berättar jag om det i övermorgon”, sa Peter och började ta sig upp ur sandgropen.

”Nej vänta!” ropade Per. ”Du kan väl berätta nu.”

”Hinner inte!” sa Peter, efter att ha slängt en hastig blick på klockan. ”Måste vara hemma före nio och hon är fem i nu. Vi syns! Hejdå!”

I nästa stund var han uppe vid kanten av gropen, smälte ihop med mörkret och tycktes försvinna likt en vålnad.

”Har ni hört något om ett spöke här?” frågade Meya och hörde själv hur rädd hon lät.

Hon var redan uppskrämd av alla spökhistorier, sedan avslutar Peter med att berätta att det finns ett riktigt spöke här, ett ”livs levande” spöke. Hon rös till!

”Fryser du?” sa Rickard och la handen på hennes axel.

”Nejdå. Har du det?” frågade Meya igen.

”Spöket menar du?” sa Rickard.

Meya nickade.

”Nej, jag tror inte det, fast ändå… När jag tänker efter har jag hört någonting, men riktigt vad det var kommer jag inte ihåg. Måste inte du också vara hemma till nio? Klockan är strax nio!” sa Rickard.

”Oj, då måste jag rusa. Kiddy… Kiddy kom! Skynda dig! Vi ska hem!” ropade Meya.

Hennes lilla schäfervalp kom glatt skuttande till henne och gav henne en blöt puss på handen.

”Klarar du dig hem själv Meya?” frågade Rickard och lät väldigt beskyddande.

Han var ett år äldre än de andra och kände alltid att han var tvungen att ta hand om alla.

”Varför skulle jag inte det? Jag är tretton år! Tonåring! Nästan vuxen!”

Meya försökte låta tuff och skratta, men lyckades inte speciellt bra eftersom rädslan klämde åt stämbanden, därför blev det mest ett hest kraxande.

”Nej, jag måste rusa”, sa Meya och vinkade hejdå.

Med en vilt skuttande Kiddy runt benen rusade hon uppför sandkullen. Meya var tacksam för att hon var sen. Det gav henne anledning att springa genom skogen, ja att springa hela vägen hem om hon ville. Och det ville hon! Som enda flicka i gänget gällde det att inte visa sig rädd, trots spökhistorier, mörker och livs levande spöken. Därför var Meya mycket tacksam över att hon var sen och sprang fortare än vad hon någonsin hade gjort, samtidigt som det kändes som alla världens spöken nafsade henne i hälarna.

...........