|
 RAPPORT FRÅN VALPLÅDAN 19 januari 2006
Den 29 december fick min Berner Sennenhund Namie sex stycken valpar. Fem pojkar och en liten flicka.
Idag är valparna tre veckor. Mycket har hänt under dessa tre veckor.
Valparna föddes i rykande snöstorm. De första tre valparna gick bra, sedan var det stopp. Husse, Jan, fick skotta fram bilen och jag stoppade tre valpar innanför tröjan och tog filtar och täcke med ut i bilen tillsammans med mamma Namie för vidare färd till Kalmar och Läckeby Djursjukhus. Klockan var 23.30.
En resa som normalt tar mellan 45 minuter till en timma tog över två timmar. Det var läskigt att åka i snöstormen, vi var i stort sett de enda bilarna ute. Det var knappt att vi såg vägen. Jag var hela tiden rädd för att vi skulle glida i diket eftersom vinden försökte fånga bilen. Och vad skulle vi kunna ha gjort med tre nyfödda valpar och en valpande tik…
 Men vi kom fram. Där röntgades Namie och man såg att det låg tre stycken valpar och försökte komma ut samtidigt. Namie gjordes klar för operation. Jag var helt säker på att valparna i Namies mage skulle vara döda. Men till min glädje levde de. Efter några timmar, där Namie fick tid att vakna upp och valparna fick en chans att dia, husse värma upp bilen och skrapa rutor och ta bort snö, så satte vi oss återigen i bilen för en färd i snöstormen. Nu var det morgon och morgontrafiken hade kommit igång.
Det ljusnade medan vi långsamt körde hemåt, utefter vägarna låg bilar i dikena och även en buss. Jan körde försiktigt, vi hade dyrbar last. Sex stycken nyfödda valpar krälade omkring innanför min tröja och sökte efter mamma och mat. Mamma låg och snarkade bak i bilen i början, men när vi nästan var framme började hon vakna till liv och försökte komma fram till sina valpar som ropade efter henne.
 Vi tog oss helskinnade hem och Namie hade bråttom till valplådan och jag kunde äntligen plocka ut sex valpar ur tröjan och stoppa ned dem till sin mamma. Äntligen frid och fröjd i valplådan.
Den lilla tiken, var svag när hon föddes och ville inte gärna äta, så vi hjälpte henne de första dagarna. När valparna var fem dagar togs sporrarna och när jag stod hos veterinären och höll den lilla tiken i mina händer så sa jag spontant: ”Hon heter Livia!” För det var så jag kände. När tiken föddes trodde jag inte att hon skulle överleva, men hon hade trotsat snöstormar och allt elände och här var vi nu tillsammans. Så Livia blev det.
Det var tänkt att valpkullen skulle döpas efter min snapphanebok ”Snapphanar!” som kommer till hösten. Men Livia är hämtat från ”Tillbaka till Pompeji” så det blev till att döpa alla valparna i kullen efter Pompejiboken. Nu heter valparna: Jamakis Pompeii Livia, Jamakis Pompeii Theo, Jamakis Pompeii Pluto, Jamakis Pompeii Marcus, Jamakis Pompeii Romulus, Jamakis Pompeii Primus.
 Ni som kan er Pompejibok vet att Theo är en av huvudpersonerna, Livia är Theos syster, Pluto är Primus hund, men blir så småningom Theos hund, Marcus är Theos bror, Romulus Theos far, och Primus är Plutos husse och Theos vän. Att de heter ”Pompeii” och inte ”Pompeji” beror på att vi alltid använder oss av engelsk stavning på våra valpkullar.
Nu när valparna är tre veckor har de öppnat ögonen, de är mycket uppmärksamma och lyssnar när jag pratar. Så fort de hör att jag kommer in i rummet vaknar de, tittar på mig och kommer mot mig. Än så länge kan de inte springa, men de går så fort deras små ben förmår.
Ibland skäller de uppfordrande på mig, ibland morrar de på varandra, som om de vill testa. De har börjat leka lite smått med varandra. De biter varandra försiktigt över nosarna. Men eftersom de bara äter och sover och äter och sover, så räcker det med två ”anfall” mot varandra och sedan sover valparna igen. De är alltså bara vakna små, korta stunder än så länge. Medan de ligger och diar och medan mamma tvättar dem. Ibland somnar de medan de ligger och diar.
 I två dagar har de fått smaka på ”riktig” mat. De får gröt gjord på valptorrfoder och speciell hundvälling. Några av killarna älskar det och slukar maten. Andra tycker inte alls om den. Men de vänjer sig sakta och säkert. Och det hjälper jag dem med genom att stoppa ned nosen på dem i gröten så att de får sörjan över nosen och måste slicka bort den. Då upptäcker det att den faktiskt går att äta. De som verkligen tycker om gröten försöker lägga sig i matskålarna för att inte de andra ska kunna ta maten, sedan glufsar de i sig så mycket de bara kan.
När jag inte sitter och beundrar valparna, gosar med dem, ger dem mat och klipper klorna på dem, då skriver jag nästa bok ”Snapphanar!”. Den är så spännande att jag varje dag längtar efter att få börja skriva. På nätterna drömmer jag om boken och när jag vaknar tänker jag på hur berättelsen ska fortsätta. Snapphanar är ett mycket intressant ämne och jag tycker det är jätteroligt att skriva om det. Hoppas att ni kommer att tycka om boken.
Till dess: Njut av alla fina valpbilder. Vi kanske ses någon gång.
Kramisar från Kim M. Kimselius | 
