Rapport från valplådan, del 3

Sitter här i min nybyggda gång och blickar ut över trädgården, där snön äntligen har försvunnit. Men om jag vrider huvudet något så ligger det ännu någon driva kvar och då är det den 12 april… Hundarna ligger runt mig. Tickie under bordet på min ena fot, Namie bakom stolen, Zacko strax bredvid. Pluto har lagt beslag på Zackos stora dyna där det ännu ryms fyra små Pluto. Tola ligger utanför dynan bredvid Pluto. De sover djupt. Pluto snarkar. Det är lugnt och tyst och jag har äntligen fått ro till att sätta mig ned och skriva en stund.

Som ni förstår har alla valparna åkt hem nu, även Theo. Det var spännande när Livias matte och husse kom för att hämta henne, de hade ju aldrig sett henne annat än på bild. Men det blev kärlek vid första ögonkastet och Livia är lycklig och nöjd med sin nya familj och sin storebror Wilson, en stor bernerhane.

Det var väldigt sorgligt när valparna åkte. Tror aldrig att jag har varit så ledsen tidigare. Det har varit en lugn och snäll kull, mycket lätta att hantera. Men visst, jag måste erkänna att det var skönt att slippa alla kisspölar och bajshögar. Ja helt slapp jag det inte eftersom jag hade både Theo och Pluto kvar. Och så var det vädret…

Normalt brukar valparna i stort sett vara rumsrena när jag levererar dem vid åtta veckors ålder. Men vi hade haft så kallt, runt -20 grader och så mycket snö, att det var svårt att få valparna rumsrena. De lekte "herre-på-täppan" på snöhögarna. Men till slut var det så mycket snö i lilla valphundgården att valparna lätt kunde klättra över staketet… Marcus, som blivit omdöpt till Max, var en liten rymmare och rymde så fort han kom åt, ut genom katthålet, som vi ändå hade satt för, men han lyckades ta sig ut, på något sätt. Och sedan hoppade han omkring utanför staketet till de andra valparnas förtret.

En dag lyckades alla valparna rymma. Jag hade glömt att stänga grinden och när jag öppnade ytterdörren och släppte ut valparna i lilla hagen, sprang de glatt ut genom grinden, ut på tomten och fortsatte en bra bit innan någon tog sitt förstånd till fånga och stannade upp. De såg sig lite förvirrat omkring, hoppsan, var är jag någonstans… och sedan började de leka. Inte ett dugg rädda för de nya omgivningarna. Men vet ni, de kom när jag kallade på dem! Allihop! Ja, Theo var som vanligt segare än de andra. Han sprang in i hundgården, men därifrån fick jag bära honom. Han ville helt enkelt inte komma in. Han älskade att vara ute.

Livia däremot älskade att ligga i sin säng, vilket hon fortfarande älskar att göra, trots att hon har vuxit ur den. Men hon klämmer sig ned i den och när hon slappnar av så väller kroppen ut ur sängen tills bara en liten bit av henne ligger kvar. Hon hade nämligen en liten kattsäng här hos oss som hennes husse och matte hade skickat. Den älskar hon fortfarande.

Romeo har varit och hälsat på igen. Han blev jätteglad över att träffa Theo och Pluto. Romeo slängde sig över sina bröder och började brottas, men det hade Theo och Pluto inte alls lust med, utan de gick och lade sig i var sitt hörn i stället. I deras tycke var Romeo lite för hårdhänt.

Max är fortfarande en glad liten valp som älskar att leka med sin familj.

Primus… ja, jag ska inte avslöja vad han nyligen har gjort, men det kunde ha gått riktigt, riktigt illa. Fast egentligen var det inte Primus fel, han ville bara leka och ha kul. I alla fall sa hans matte det, för Primus är en pigg och glad hund som älskar alla.

När alla valparna hade åkt, förutom Theo och Pluto, insåg jag att det var dags att börja träna dem, precis som om de hade kommit till ett nytt hem. Så det var in i bilen med dem, tillsammans med mamma som trygghet, sedan åkte vi på stadsträning, miljöträning och social träning. De var duktiga och tog alla människor med storm. Många undrade vad en sådan gullig liten valp kostade och var man fick tag på dem. Jag berättade hur stora de skulle bli och då var det inte lika många som var intresserade längre…

Det var en utmaning att träna två valpar samtidigt. Theo lärde sig vacker tass med höger tass och Pluto med vänster. Pluto kom jättefint på inkallning. Theo fick jag gå ut och hämta. Men han satt i alla fall kvar, så han är väldigt duktig på stanna kvar, eller var då.

Theo och Pluto hade så roligt ihop. De var oskiljaktiga. De låg vid sidan av varandra, åt tillsammans, busade och höll igång och slocknade lika snabbt. Det gjorde riktigt ont i mig när jag tänkte på att de skulle skiljas åt. Så kom då den dagen Theo skulle åka hem. Husse och matte kom. De hade inte sett Theo sedan han var fem veckor. Nu var han stor! Han hade vuxit ur halsbandet han fått av dem.

Jag blev så glad för att han kände igen dem och blev jätteglad över att se dem igen. Men när husse Lasse höll Theo i famnen och vi sa hejdå, så såg jag blicken Theo gav mig och det gjorde ont. Men jag visste ju att han skulle få det bra.

Det gick väldigt bra när han kom hem till sitt nya hem och han har funnit sig väl till rätta.

Den som hade det värst var faktiskt Pluto. Theo hade så mycket nytt att studera och utforska så han tänkte inte så mycket på sin kompis. Men Pluto gick här hemma där han alltid har varit och plötsligt var inte hans lekkompis kvar längre. Han grät! I en hel vecka gick han omkring och gnällde och letade efter Theo. Tills han fann en ny kamrat i vår Pon, Tickie. Nu tycker han att livet är kul igen. Tickie och han ligger och rullar runt och brottas, precis som Theo och Pluto tidigare gjorde. Från att ha varit mindre än Tickie och lika stor som Tickie, har Pluto nu börjat växa förbi henne. Om man inte tittar så noga ser de jämnstora ut, men man anar att det inte kommer att dröja länge innan de inte längre är lika stora.

Jag tittar på Pluto, får inspiration att skriva om honom i min bok, för "Snapphanar!" handlar även om Pluto. Min Pluto har ett underbart temperament och jag är så glad att han blev kvar i vår familj.

Och trots att jag i julas sa att jag aldrig, aldrig skulle ha någon mer valpkull… så tror jag faktiskt att jag tar tillbaka de orden. För även om det var en jättejobbig förlossning och jobbigt med snöstorm och allting, så har de här små knytena vuxit upp till underbara små bernervalpar som jag är väldigt stolt över att jag har fött upp.

Så vem vet. Nästa år vid den här tiden kanske det börjar komma nya valprapporter från Jamakis kennel och Kim.

Ha det så bra, vi hörs sannolikt igen

Många kramisar från Kim

Tillbaka till Jamakis sida >>

Tillbaka till Kim M. Kimselius Startsida >>