Färgargårdens andar
av Kim M Kimselius, Titti Nilsson, Ulla Adamsson, Christina Gustavson, Anni Svensson, Beatrice Nyström, Marianne Toftebjörk, Raisa Uotila, Idel Strålstjärna, Maria Attestål, Emma Sturesjö, Dominiq Lindsol, Lotta Gunnarsson, Eva Franksson Colliander, Michaela Larsson, Mari Jagdell och Jenny Holmström
Utkom 2016
1:a boken i Färgargårdsserien
En novellsamling som kommit till efter skrivarkurserna på Färgargården sommaren 2015. Skrivkursledare är Kim M Kimselius, som även medverkar med ett flertal noveller. Du kan läsa mer om Kims skrivarkurser på Färgargården här.
Baksidestext:
Det är något magiskt med Färgargården. Direkt någon sätter foten innanför dörren börjar det hända saker. Människor passerar revy, livsöden flyter ihop och orden flödar. Vad hände egentligen här för länge sedan? Vad är det för speciellt med den gamla gården som gör att ingen lämnas oberörd?
Sjutton författare har inspirerats av atmosfären i det gamla huset och berättelserna har vuxit fram. Genom novellerna får du ta del av det förflutna och se vad som händer när varken fantasi eller ord sätter några gränser. Vem är det som fortfarande finns kvar i huset, efter flera hundra år? Läs, njut och försvinn bort i gränslandet mellan fantasi och verklighet.
Kim M. Kimselius har sedan debuten 1997 fångat läsare i alla åldrar med sina fristående historiska äventyrsböcker om Theo och Ramona. 2021 har Kim gett ut över 60 böcker. Kimselius debutbok, Tillbaka till Pompeji, har översatts till många språk och blev utsedd som en av årets bästa utländska böcker på Island 2009. Kims böcker har läsare i alla åldrar, från 7 år upp till 98 år.
Övriga böcker i Färgargårdsserien:
Färgargårdens andar, 1:a boken
Morden på Färgargården, 2:a boken
Den magiska porten vid Färgargården, 3:e boken
Historiens vingslag runt Färgargården, 4:e boken
Skräcken på Färgargården, 5:e boken
Kärleken slår klorna i Färgargården, 6:e boken
Böckerna är helt fristående
Recensioner av Färgargårdens andar:
"Fantastiskt bra. Spännande och oväntat slut." Lisbeth Ekelöf
Utdrag ur Färgargårdens andar:
... "Var är de andra?" sa Mona och kände sig stolt över att rösten bara darrade minimalt.
"Dem har jag redan välkomnat till mitt hem", sa kvinnan.
Pojken vid hennes sida sa inte ett ord, bara stirrade på dem med kolsvarta ögon, som tycktes likt hål i det bleka ansiktet.
Även han var klädd i gammaldags kläder, en sjömanskostym, med bred vit krage på kavajen. Byxorna var en aning för korta och stannade strax över anklarna. Kaske den tidens mode, tänkte Mona. Hon var på väg att fnittra över att hon ens kunde tänka sådana saker när hon stod framför ett livs levande spöke. Den tanken fick skrattet att stiga högre i strupen och det kom ut ett kvävt ljud ur henne innan hon lyckades trycka tillbaka skrattet.
Hon sneglade in i det gammaldags lilla köket. Järnspisen var rostig och hade sannolikt ine använts på många år. Ett emaljerat handfat och vattenkanna stod på bänken. Bredvid låg en tvättbräda. En gammal kaffekvarn stod en bit därifrån.
Sluta vandra omkring i tankarnas vindlingar, fokusera på andarna framför dig! Gör något! Spring härifrån, eller prata med dem! Bara du gör något, tänkte Mona.
Nu var hon glad för att hon hade livserfarenhet och inte lät sig skrämmas på samma sätt som Linda. Hon kände hur den yngre kvinnans hand darrade. Egentligen var det väl inte värst stor åldersskillnad på dem, men tillräckligt för att Mona skulle ta kommandot i den här situationen.
"Vad vill du?" sa Mona, samtidigt som hon spetsade öronen för att försöka uppfatta ljudet av de andra kursdeltagarna.
Hon tyckte sig höra diffusa röster, som kom långt boritfrån. Ljudet var så svagt att det lika gärna kunde komma från några som promenerade förbi utanför.
"Jag har förstått att ni uppskattar mitt hus, att ni skriver om det. Men ni skriver fel saker. Därför vill jag bjuda in er till mitt hem och berätta min och min sons historia", sa kvinnan.
Den dova, skrämmande rösten fick Mona att darra till. Hon kände hur Linda lade handen på hennes arm, samtidigt som hon klämde hårdare om den hand hon höll i.
Nu stod de tätt, tätt. Ingen skulle kunna komma mellan dem, ingen skulle kunna skilja dem åt.
"Vi har inte skrivit om er", sa Linda, som kände att det var dags att också hon sa något.
"Åjo, det har du. Jag har läst över din axel och din historia stämmer inte. Inte alls. Jag vill bara hjälpa dig. Kaffet puttrar på spisen, de andra sitter och njuter av hembakt kaffebröd. Kom nu och var med i gemenskapen. Ni är en härlig grupp och jag är förtjust över att få välkomna er till mitt hus. Här har orden alltid flödat. Vet ni, jag har också skrivit. I det här huset finns mina alster. Väl gömda för utomståendes ögon. Om ni vill kan jag visa dem för er. Där kan ni läsa om husets historia och om mig och min son. Vill ni inte komma med?"
Rösten hade närmat sig och lät nu inte lika långt boritfrån. Kvinnans tidigare bleka, vaxliknande ansikte hade fått färg, liksom sonens. Båda log mot dem.
Det kan väl inte vara så farligt", sa Linda och såg på Mona, som skakade på huvudet så de grå lockarna lade sig i oordning. "Jag känner doften av nykokt kaffe. Kokkaffe. Det gjorde alltid min mamma. Vilka minnen. Kom nu!"
Linda drog varsamt i Mona, som betämt höll emot.
"Nej! Hon bara lurar oss", viskade Mona mellan läpparna, för att inte anden skulle se att hon sa något.
I samma stund var kvinnan framme vid dem, hon lade handen på Monas rygg, medan den lille pojken grep tag om Lindas ben.
"Åååååå", flämtade båda kvinnorna samtidigt, när iskylan for in i dem.
I nästa stund såg dem sina vänner från skrivarkursen. Mannen som skulle skydda dem mot andar, satt med armen över axlarna på den yngste deltagaren, som bara skrattade och varkdade nöjd, trots sin tidigare visade avsky mot mannen. Alla hade de det allra finast porslinskoppar i händerna, medan kakfatens blomönster inte syntes på grund av alla bullar och kakor som täckte dem.
Linda och Mona släppte taget om varndra och log. Vad hade de varit så rädda för? De såg på kvinnan som de tidigare hade kallat för ande. Det var ju bara en helt vanlig kvinna. Säkert någon som kursledaren hade anställt för att ta hand om dem.
Huset kändes med ens så levande. Det var som ett brusande hav av röster från det förflutna viskade från väggarna. Utifrån hördes klappret av hästhovar, när garnet från färgeriet lämnade gården för att levereras ut i butikerna.
Mona såg ut genom fönstret och såg den tidigare så ståtliga gamla linden, nu vara knappt manshög stor.
De tidigare slitna blomtapterna sprakade av färger. I kakelugnen brann en brasa. Av deras datorer och skrivbord fanns inte ett spår. Det var som om de hade förflyttats tillbaka i tiden.
Mona och Linda slog sig ned vid kaffebordet och såg på buntarna av papper som vandrade mellan kursdeltagarna. De läste enstusiastiskt, drack kaffe och mumsade på kakor och bullar.
Det här är den bästa skrivarkurs jag nåognsin har varit på, tänkte Mona och sög i sig atmosfären. Här kommer jag att skriva många bra berättelser.
----
Det var tyst i Färgargården när skrivkursläraren steg in tidigt på morgonen. Inga kursdeltagare uppe, ingen som åt frukost. Hennes första tanke var att de hade varit uppe större delen av natten och skrivit. Nu låg de väl som bäst och sov.
"HALLÅ!" ropade hon, medan hon skyndade uppför den lilla trätrappn, in i den äldsta delen av huset.
Hon kände en ännu starkare närvaro än under gårdagen, men hon såg inte några andar, inte heller några skrivkurselever.
Hon tog sig uppför den branta, smala trappan upp till andra våningen och förberedde sig på att väcka samtliga personer. När hon kom upp i hallen stannade hon och såg sig förvånat omkring. Där fanns inte ett spår av någon. Det såg inte ens ut som om de hade legat i sängarna. De stod fortfarande bäddade, med resväskorna prydligt bredvid.
Skrivkursläraren skyndade nedför trappan, in i kurslokalen. Alla datorerna stodkvar, skrivböckerna var uppslagna på samma sida som kvällen innan. Vart hade alla tagit vägen?
Närvaron av andar var starkare i det här rummet. Hon tyckte sig höra klirret av skedar mot tunt porslin, skratt från människor och glädje som strömmade mot henne.
Ja, hon kunde till och med känna doften av nybakade bullar.
Röster från det förflutna, tänkte skrivkursläraren och gick ut ur huset för att försöka hitta sina kursdeltagare.
E-böcker av Kim M. Kimselius
Nu finns många av Kim M. Kimselius böcker även som
e-böcker. Här är en länk till Kimselius e-böcker.
