Efter en veckas föreläsningar i Finland begav sig Kim vidare till "Två Ödesdagar i Oravais", för att närvara vid slaget som stod i Oravais för 200 år sedan. Det hade kommit folk från Ryssland, Norge, Tyskland, Finland och Sverige för att närvara. Alla hade de tidsenliga uniformer, alla var de ivriga att få spela upp slaget som stod just på denna plats för 200 år sedan.
Här ser du några bilder ifrån tre intensiva dagar i Oravais:
Soldtarna börjar anlända, Svenskarna står uppställda medan ryssarna marscherar in.
Fredag kväll. Alla som ska medverka vid slaget dagen därpå får sina instruktioner av Göran Backman,
huvudansvarig för arrangemanget.
Tältlägret
Slaget tar sin början
Kim satt uppflugen på en sten,
högt upp över slaget med en vidunderlig
utsikt. Här har hon sällskap av projektansvarig
för "1809", Susanna Tommila.
Efter slaget gick färden vidare till minnesstenen för von Döbeln. Här var det kransnedläggning och tal av borgmästaren för Nykarleby.
Därefter följde avfärd till Nykarleby för samling och parad genom staden inför invånarnas jubel.
Till vänster författaren Göran Backman
Till höger projektansvarig för "Två ödesdagar i Oravais"
Britt-Marie Norrgård. Dagen till ära iklädd tidsenliga
kläder
Efter paraden fanns det möjlighet för stadens invånare att avnjuta en tidsenlig måltid utomhus tillsammans med soldaterna.
Tredje dagen var det minneshögtider. Det började med gudstjänst i kyrkan. Här står historikern och författaren
Martin Hårdstedt, tillsammans med Kim utanför Oravais Kyrka. Dags för en ny parad.
Kim följde hela tiden med kungliga Österbottens regemente.
Nu var det dags för Sveriges utrikesminister Carl Bildt att
anlända till minneshögtid och kransnedläggning för de
som stupade i slaget vid Oravais.
Kungliga Österbottens regemente sköt salut för Carl Bildt. Sedan var det dags för att bege sig inomhus för tal.
Dagen till ära bjöds det på "Lotta Svärd"-bakelser.
Bo och Britt-Marie Norrgård som Kim slog följe med under dessa intensiva dagar.
Två som fick en speciell plats i Kims hjärta efter Oravaisdagarna var Åsa och Selma. Åsa var snäll och lät Kim bo hos henne under de dagar arrangemangen pågick. Varje kväll avslutades vid Åsas köksbord med en god kopp te och många, långa, givande samtal. Varje dag välkomnades Kim av både Åsa och hennes hund Selma, något som fick Kim att känna det som om hon kom "hem".