RAPPORT FRÅN VALPLÅDAN 19 januari 2006

 

Den 29 december 2005 fick min Berner Sennentik Namie sex stycken valpar. Fem pojkar och en liten flicka.

 

Idag är valparna tre veckor. Mycket har hänt under dessa tre veckor.

 

Valparna föddes i rykande snöstorm. De första tre valparna gick bra, sedan var det stopp. Husse, Jan, fick skotta fram bilen och jag stoppade tre valpar innanför tröjan och tog filtar och täcke med ut i bilen tillsammans med mamma Namie för vidare färd till Kalmar och Läckeby Djursjukhus. Klockan var 23.30.

 

En resa som normalt tar mellan 45 minuter till en timma tog över två timmar. Det var läskigt att åka i snöstormen, vi var i stort sett den enda bilen ute. Det var knappt att vi såg vägen. Jag var hela tiden rädd för att vi skulle glida i diket eftersom vinden försökte fånga bilen. Och vad skulle vi kunna ha gjort med tre nyfödda valpar och en valpande tik…

Men vi kom fram. Där röntgades Namie och man såg att det låg tre stycken valpar och försökte komma ut samtidigt. Namie gjordes klar för operation. Jag var helt säker på att valparna i Namies mage skulle vara döda. Men till min glädje levde de. Efter några timmar, där Namie fick tid att vakna upp och valparna fick en chans att dia, husse värma upp bilen och skrapa rutor och ta bort snö, så satte vi oss återigen i bilen för en färd i snöstormen. Nu var det morgon och morgontrafiken hade kommit igång.

 

Det ljusnade medan vi långsamt körde hemåt, utefter vägarna låg bilar i dikena och även en buss. Jan körde försiktigt, vi hade dyrbar last. Sex stycken nyfödda valpar krälade omkring innanför min tröja och sökte efter mamma och mat. Mamma låg och snarkade bak i bilen i början, men när vi nästan var framme började hon vakna till liv och försökte komma fram till sina valpar som ropade efter henne.

Vi tog oss helskinnade hem och Namie hade bråttom till valplådan och jag kunde äntligen plocka ut sex valpar ur tröjan och stoppa ned dem till sin mamma. Äntligen frid och fröjd i valplådan.

 

Den lilla tiken, var svag när hon föddes och ville inte gärna äta, så vi hjälpte henne de första dagarna. När valparna var fem dagar togs sporrarna och när jag stod hos veterinären och höll den lilla tiken i mina händer så sa jag spontant: ”Hon heter Livia!” För det var så jag kände. När tiken föddes trodde jag inte att hon skulle överleva, men hon hade trotsat snöstormar och allt elände och här var vi nu tillsammans. Så Livia blev det.

 

Första valpen.

Det var tänkt att valpkullen skulle döpas efter min snapphanebok ”Snapphanar!” som kommer till hösten. Men Livia är hämtat från ”Tillbaka till Pompeji” så det blev till att döpa alla valparna i kullen efter Pompejiboken. Nu heter valparna: Jamakis Pompeii Livia, Jamakis Pompeii Theo, Jamakis Pompeii Pluto, Jamakis Pompeii Marcus, Jamakis Pompeii Romulus, Jamakis Pompeii Primus.

Ni som kan er Pompejibok vet att Theo är en av huvudpersonerna, Livia är Theos syster, Pluto är Primus hund, men blir så småningom Theos hund, Marcus är Theos bror, Romulus Theos far, och Primus är Plutos husse och Theos vän. Att de heter ”Pompeii” och inte ”Pompeji” beror på att vi alltid använder oss av engelsk stavning på våra valpkullar.

 

Nu när valparna är tre veckor har de öppnat ögonen, de är mycket uppmärksamma och lyssnar när jag pratar. Så fort de hör att jag kommer in i rummet vaknar de, tittar på mig och kommer mot mig. Än så länge kan de inte springa, men de går så fort deras små ben förmår.

 

Ibland skäller de uppfordrande på mig, ibland morrar de på varandra, som om de vill testa. De har börjat leka lite smått med varandra. De biter varandra försiktigt över nosarna. Men eftersom de bara äter och sover och äter och sover, så räcker det med två ”anfall” mot varandra och sedan sover valparna igen. De är alltså bara vakna små, korta stunder än så länge. Medan de ligger och diar och medan mamma tvättar dem. Ibland somnar de medan de ligger och diar.

I två dagar har de fått smaka på ”riktig” mat. De får gröt gjord på valptorrfoder och speciell hundvälling. Några av killarna älskar det och slukar maten. Andra tycker inte alls om den. Men de vänjer sig sakta och säkert. Och det hjälper jag dem med genom att stoppa ned nosen på dem i gröten så att de får sörjan över nosen och måste slicka bort den. Då upptäcker det att den faktiskt går att äta. De som verkligen tycker om gröten försöker lägga sig i matskålarna för att inte de andra ska kunna ta maten, sedan glufsar de i sig så mycket de bara kan.

 

När jag inte sitter och beundrar valparna, gosar med dem, ger dem mat och klipper klorna på dem, då skriver jag nästa bok ”Snapphanar!”. Den är så spännande att jag varje dag längtar efter att få börja skriva. På nätterna drömmer jag om boken och när jag vaknar tänker jag på hur berättelsen ska fortsätta. Snapphanar är ett mycket intressant ämne och jag tycker det är jätteroligt att skriva om det. Hoppas att ni kommer att tycka om boken.

 

Till dess: Njut av alla fina valpbilder. Vi kanske ses någon gång.

 

Kramisar från Kim M. Kimselius

Rapport från valplådan del två

Nu är valparna snart fem veckor. De första valpköparna har varit och hälsat på sina valpar. Valparna har varit ute i snön och de har lärt sig äta riktig mat.

Det är så roligt att sitta och studera valparna: Livia, Theo, Pluto, Marcus, Romulus, och Primus, när de rumsterar om i sitt rum. Pojkarna tycker om att anfalla Livia när hon ligger och sover. Oftast anfaller de i flock. Då tycker jag synd om lilla Livia, men hon är snabb på att försvara sig. Idag valde hon att lägga sig i ett undanskymt hörn och sova medan hennes bröder slogs och lekte "herre på täppan". När bröderna hade somnat kröp Livia fram och anföll leksakerna och hade hur roligt som helst, alldeles själv. Hon önskar nog att det hade varit fler tikar i kullen…

Theo och Romulus (som kommer att kallas Romeo av sin nya husse och matte), har fått nya filtar och leksaker. De är populära och det finns mycket att bråka om nu och mer blir det när de övriga familjerna kommer till helgen med sina presenter till valparna. Theo och Romeo vill helst ha sina saker för sig själva, men det tycker inte de andra om, de vill också leka med de nya, roliga leksakerna.

Vi har en låg hundsäng där alla leksakerna ligger och valparna kan precis häva sig upp på den och leka. Den som först lyckas ta sig upp springer runt och försöker hindra alla andra valpar från att klättra upp. Det är en mycket populär lek.

Alla valparna är väldigt duktiga på husbestyr… När jag plockar bort kiss- och bajstidningarna hjälper de gärna till och tar tag i ett hörn. När golvet ska skuras är de behjälpliga med att dra i skurtrasan och att försöka välta ut vattnet ur hinken, "det ska ju ändå ut på golvet" verkar de tänka.

Sedan är det dags för rena tidningar och rena fällar. Oj, vad valparna är hjälpsamma då. Så fort jag har lagt en tidning på plats är det någon valp som tar tag i den och springer iväg med den för att lägga den på någon helt annan plats, för det mesta under sängen eller soffan, för att garantera att tidningarna inte blir kissade på.

Fällarna är jättekul att vika ihop, ha dragkamp med och när valparna och jag är klara med rengöringen av valprummet ser det ut som om en tromb dragit fram, men det är i alla fall rent.

Efter det hårda arbetet med att städa rummet blir valparna fort trötta och drar sig tillbaka, under soffan, under sängen och stolen och lägger sig på de tidigare beslagtagna tidningarna.

Då är det min tur att lägga allt till rätta igen så att valparna när de vaknar har något att kissa och bajsa på, innan städproceduren sätter igång igen.

Ibland städar jag när valparna sover. De rubbar sig inte en millimeter i onödan, så antingen får jag lyfta upp den sovande valpen eller så får jag dra skurtrasan runt den.

Valparna är väldigt duktiga på att äta nu. Gröten har de tröttnat på och nu vill de ha riktig mat, mammas mat! Och det går bra eftersom mamma äter deras mat för att de redan med mjölken ska vänja sig vid sin mat.

Mamma Namie börjar också vänja av valparna. I morse när Namie fick en brödbit som belöning för att hon varit duktig, rusade hon genast till valprummet, gnällde utanför gallret och bad att bli insläppt. Väl där inne hoppade hon upp i soffan och tuggade brödbiten lite för att det skulle vara lättare för valparna att äta och sedan lämnade hon brödbiten där och ville ut igen. Vad hon inte tänkte på var att valparna inte kommer upp i soffan, ännu…

Vi har kallt och snö här, ändå ska valparna tränas på att vara ute. Först lägger jag ut varma fällar på marken och nedför trappan och sedan bär jag valparna två och två. De mest aktiva först, för då vet jag att de inte sätter sig ned på marken utan tar glädjeskutt och rusar omkring medan jag bär nästa par valpar. Sist kommer de tröttaste för dagen och det är även de tröttaste som får komma in först. Valparna får inte lov att lägga sig eller sätta sig, då blir de kalla om magen.

Efter en runda ut i snön och solen sover valparna så tungt och gott när de kommer in. Vilket de också gjorde efter att alla valpköparna hade åkt hem igår kväll. Då var valparna trötta. De var så trötta att de nästan inte orkade äta. Men det tog de igen vid sista kvällsmålet och var mätta och belåtna när de gick och la sig för natten.

Imorgon ska jag vara ifrån valparna i sexton timmar… Ja, valparna kommer inte att vara ensamma, de klarar sig, men hur ska JAG klara mig utan dem?! Och tänk… snart åker de hem allihop och då blir det tomt i huset igen. Tur att Theo ska stanna fyra veckor extra, om inte husse Lasse och matte Elisabeth ångrar sig och bokar om sin resa för att hämta Theo istället. Det får ni veta i nästa rapport från valplådan.

Ha det så bra, vi hörs snart igen

Rapport från valplådan del 3

Sitter här i min nybyggda gång och blickar ut över trädgården, där snön äntligen har försvunnit. Men om jag vrider huvudet något så ligger det ännu någon driva kvar och då är det den 12 april… Hundarna ligger runt mig. Tickie under bordet på min ena fot, Namie bakom stolen, Zacko strax bredvid. Pluto, som vi behöll från kullen, har lagt beslag på Zackos stora dyna där det ännu rymsfyra små Pluto. Tola, som är från en tidigare Jamakiskull, ligger utanför dynan bredvid Pluto. De sover djupt. Pluto snarkar. Det är lugnt och tyst och jag har äntligen fått ro till att sätta mig ned och skriva en stund.

Som ni förstår har alla valparna åkt hem nu, även Theo. Det var spännande när Livias matte och husse kom för att hämta henne, de hade ju aldrig sett henne annat än på bild. Men det blev kärlek vid första ögonkastet och Livia är lycklig och nöjd med sin nya familj och sin storebror Wilson, en stor bernerhane.

Det var väldigt sorgligt när valparna åkte.Tror aldrig att jag har varit så ledsen tidigare. Det har varit en lugn och snäll kull, mycket lätta att hantera. Men visst, jag måste erkänna att det var skönt att slippa alla kisspölar och bajshögar. Ja helt slapp jag det inte eftersom jag hade både Theo och Pluto kvar. Och så var det vädret…

Normalt brukar valparna i stort sett vara rumsrena när jag levererar dem vid åtta veckors ålder. Men vi hade haft såkallt, runt -20 grader och så mycket snö, att det var svårt att få valparna rumsrena. De lekte "herre-på-täppan" på snöhögarna. Men till slut var det så mycket snö i lilla valp hundgården att valparna lätt kunde klättra över staketet… Marcus, som blivit omdöpt till Max, var en liten rymmare och rymde så fort han kom åt, ut genom katthålet, som vi ändå hade satt för, men han lyckades ta sig ut, på något sätt. Och sedan hoppade han omkring utanför staketet till de andra valparnas förtret.

En dag lyckades alla valparna rymma. Jag hade glömt att stänga grinden och när jag öppnade ytterdörren och släppte ut valparna i lilla hagen, sprang de glatt ut genom grinden, ut på tomten och fortsatte en bra bit innan någon tog sitt förstånd till fånga och stannade upp. De såg sig lite förvirrat omkring, hoppsan, var är jag någonstans… sedan började de leka. Inte ett dugg rädda för de nya omgivningarna. Men vet ni, de kom när jag kallade på dem! Allihop! Ja, Theo var som vanligt segare än de andra. Han sprang in i hundgården, men därifrån fick jag bära honom. Han ville helt enkelt inte komma in. Han älskade att vara ute.

Livia däremot älskade att ligga i sin säng,vilket hon fortfarande älskar att göra, trots att hon har vuxit ur den. Men hon klämmer sig ned i den och när hon slappnar av så väller kroppen ut ur sängen tills bara en liten bit av henne ligger kvar. Hon hade nämligen en liten kattsäng här hos oss som hennes husse och matte hade skickat. Den älskar hon fortfarande.

Romeo har varit och hälsat på igen. Han blev jätteglad över att träffa Theo och Pluto. Romeo slängde sig över sina bröder och började brottas, men det hade Theo och Pluto inte alls lust med,utan de gick och lade sig i var sitt hörn i stället. I deras tycke var Romeolite för hårdhänt.

Max är fortfarande en glad liten valp som älskar att leka med sin familj.

Primus… ja, jag ska inte avslöja vad han nyligen har gjort, men det kunde ha gått riktigt, riktigt illa. Fast egentligen var det inte Primus fel, han ville bara leka och ha kul. I alla fall sa hans matte det, för Primus är en pigg och glad hund som älskar alla.

När alla valparna hade åkt, förutom Theo och Pluto, insåg jag att det var dags att börja träna dem, precis som om de hade kommit till ett nytt hem. Så det var in i bilen med dem, tillsammans med mamma som trygghet, sedan åkte vi på stadsträning, miljöträning och socialträning. De var duktiga och tog alla människor med storm. Många undrade vad en sådan gullig liten valp kostade och var man fick tag på dem. Jag berättade hur stora de skulle bli och då var det inte lika många som var intresserade längre…

Det var en utmaning att träna två valpar samtidigt. Theo lärde sig vacker tass med höger tass och Pluto med vänster.Pluto kom jättefint på inkallning. Theo fick jag gå ut och hämta. Men han satt i alla fall kvar, så han är väldigt duktig på stanna kvar, eller var då.

Theo och Pluto hade så roligt ihop. De var oskiljaktiga. De låg vid sidan av varandra, åt tillsammans, busade och höll igång och slocknade lika snabbt. Det gjorde riktigt ont i mig när jag tänkte påatt de skulle skiljas åt. Så kom då den dagen Theo skulle åka hem. Husse och matte kom. De hade inte sett Theo sedan han var fem veckor. Nu var han stor! Han hade vuxit ur halsbandet han fått av dem.

Jag blev så glad för att han kände igen dem och blev jätteglad över att se dem igen. Men när husse Lasse höll Theo i famnen och vi sa hejdå, så såg jag blicken Theo gav mig och det gjorde ont. Men jag visste ju att han skulle få det bra.

Det gick väldigt bra när han kom hem till sitt nya hem och han har funnit sig väl till rätta.

Den som hade det värst var faktiskt Pluto.Theo hade så mycket nytt att studera och utforska så han tänkte inte så mycket på sin kompis. Men Pluto gick här hemma där han alltid har varit och plötsligt var inte hans lekkompis kvar längre. Han grät! I en hel vecka gick han omkring och gnällde och letade efter Theo. Tills han fann en ny kamrat i vår Pon,Tickie. Nu tycker han att livet är kul igen. Tickie och han ligger och rullar runt och brottas, precis som Theo och Pluto tidigare gjorde. Från att ha varit mindre än Tickie och lika stor som Tickie, har Pluto nu börjat växa förbi henne. Om man inte tittar så noga ser de jämnstora ut, men man anar att det inte kommer att dröja länge innan de inte längre är lika stora.

Jag tittar på Pluto, får inspiration att skriva om honom i min bok, för "Snapphanar!" handlar även om Pluto.Min Pluto har ett underbart temperament och jag är så glad att han blev kvar ivår familj.

Och trots att jag i julas sa att jag aldrig, aldrig skulle ha någon mer valpkull… så tror jag faktiskt att jag tar tillbaka de orden. För även om det var en jättejobbig förlossning och jobbigt med snöstorm och allting, så har de här små knytena vuxit upp till underbara små bernervalpar som jag är väldigt stolt över att jag har fött upp.

Så vem vet. Nästa år vid den här tiden kanske det börjar komma nya valprapporter från Jamakis kennel och Kim.

Ha det så bra, vi hörs sannolikt igen

Många kramisar från Kim

Jamakis Kennel

Jamakis Kennel Blandade foton samt Rapport från valplådan

Jamakis Kennel Pompejikullen